4 - 13 augusti. Dublin - Arklow - Kilmore Quay - Scillyöarna - Falmouth, 290 nm.

Klicka för att se en större version!

Hej igen på er! Det var länge sedan!

Sista dagen i Dublin, torsdag 4 augusti, gjorde vi en rundtur med buss, först söderut längs kusten och sedan upp i bergen i Wicklow. Solen sken och det var lite Medelhavskänsla under den första etappen längs kusten. Blommorna blommade och palmerna vajade. Bergsdelen av turen hade stora likheter med svenska fjällen med bäckar, sjöar, fjällhedar och en en timme lång vandring. Under vandringen passerade vi en gammal keltisk kyrka med tillhörande torn och gravplats.



Keltisk kyrka utanför Dublin



Fredag 5 augusti var det dags att lämna Dublin med målet Arklow. Vi startade vid tvåtiden på dagen för att få medström. Vädret var vackert och vindarna svaga. Så småningom ökade vinden och blev rätt emot. För att komma fram före mörkret återstod inget annat än att slå på motorn. Ström och vind mot varandra är ingen bra kombination. Sjön blev väldigt krabb och det smällde ordentligt när skrovet slog i sjöarna.

Utefter kusten syntes åkrar och ängar, kullar och längre in högre berg, troligen de berg vi hade besökt dagen innan.

Busstur utanför Dublin

Arklow blev enbart en övernattningshamn och redan halv sex på lördagen var jag på väg för att få så mycket medström som möjligt. Vädret var mulet, grått, kallt och tidvis regnigt samt vindfattigt. Det blev åter en dag för motor. Medströmmen var under största delen av etappen kraftig och gav farter på upp till 9 knop. Uner den sista delen vände strömmen och farten gick ner till ca 4 knop. Jag gjorde misstaget att försöka gå långt utanför en udde för att slippa den värsta strömmen. Man skall gå nära land istället, vilket flera båtar gjorde.

Söndag 7 augusti blev en liggedag i Kilmore Quay med vackert väder, cykeltur, bouleturnering och visafton hos Fragancia med de fina solisterna Harriet och Kenneth. De hade kvällen före vackert framfört egenkomponerade Taubevisor. Båda kvällarna plaskade tre sälar i hamnbassängen.

Så var vi då framme vid den andra och sista långa överseglingen. Vädret var på måndagen vackert men kallt, vind VNV -12 m/s. Eftersom vinden var ganska byig, avvaktade vi några timmar. Enligt väderleksrapporten skulle vinden avta efter ungefär halva sträckan. Omkring 10:30 var det dags att starta tillsammans med Fresia. Det blev en brant halvvind med farter pendlande mellan 7,5 och 8 knop. Våghöjden var ca 2,5 m. Efter ett tag avtog vinden och jag tog bort det rev jag satt i storseglet, men det dröjde inte länge förrän vinden ökade igen med byar upp till 12 m/s.
Jag fick sällskap av ett gäng delfiner, som under någon timma hoppade bredvid båten eller syntes som skuggor strax under vattenytan. Det var uppiggande. När det mörknade hjälpte månen till att lysa upp något. Några andra båtar syntes inte till. Fresia låg cirka 3 nm bakom mig och vi hade regelbundna VHF-kontakter under natten. För att hålla skärpan uppe, försökte jag sova i 10-minutersintervaller.
På efternatten började vinden vrida mot nord och risken för en ofrivillig gipp ökade, dvs att storseglet slår över okontrollerat till andra sidan. För att förhindra detta lade jag om kursen, så att vinden kom in mer från sidan, samt kröp fram på däcket och satte en preventer (hindrar storseglet från att slå över till andra sidan). Plötsligt smällde det till. Preventern hade lossnat. På med livlinan och fram igen för att kolla vad som hänt. Jag kunde inte hitta något fel. Trots det inträffade samma sak 2 ggr till. Till slut knöt jag fast preventern med en lina. Det är inte roligt att krypa omkring på däcket i mörker och hårt väder.
Vid 3-tiden på natten började fyrljusen på Scillyöarna dyka upp och 05:30, strax efter att det börjat ljusna kunde jag förtöja vid en boj i St Marys hamn.

Jag hade precis somnat när jag väcktes av att hamnkaptenen knackade på båten och ville ha betalt. Dessutom hade jag förtöjt vid en boj avsedd för större båtar så jag var tvungen att flytta.

Tisdag 9 augusti gick åt till att montera jollen och utombordsmotorn, köra in och ta en promenad samt att sova. Efter drinkar hos Fragancia åt vi middag inne i stan. En liten incident kan vara värd att nämnas. När Kenneth på Evelina, efter drinkarna, skulle kliva ner i sin gummibåt, som är ganska liten, ville det sig inte bättre än att han klev på sidan och hamnade i det 13-gradiga vattnet. Nu skulle man kanske kunnat vänta sig att hustrun Harriet skulle bli orolig och rädd. Nejdå, Harriet, som redan satt i gummibåten vek sig dubbel av skratt. Ja, men vi andra då? Inte mycket bättre, det enda som hördes var rop på kameror! Är det ingen, som har en kamera? Stackars Kenneth kämpade för livet för att ta sig upp för badstegen och lyckades till slut.

Onsdagen bjöd på vackert och varmt väder. Efter att ha fraktat in cykeln i gummibåten tog jag en cykeltur runt St Mary. Det, som utmärker Scillyöarna är vita sandstränder, som ingen badar vid, taggiga och skrovliga skär och en fantastisk blomsterprakt. På St Mary och Tresco finns åkrar, ängar med kossor och skogsområden utspridda i det kuperade landskapet. Palmer finns det också, av samma typ som på Irland. Öarna är ett riktigt turistghetto men några stora anskrämlig hotell finns inte. Allt är smakfullt anpassat till den gamla bebyggelsen. St Mary och Tresco är fantastiska cykel- och promenadöar. Elbilar finns att hyra. På St Mary finns dock vanliga bilar , som inne i staden är något störande. När jag kom tillbaka till båten hade det börja blåsa och det var synnerligen guppigt och oroligt. Jag beslöt att gå över till Tresco, 3 nm norr om St Mary. Där var det betydligt lugnare. Gantika dök också upp fram emot kvällen.

Torsdag 11 augusti cyklade jag runt på Tresco och promerade runt på Bryher, ön mitt emot Tresco. På Tresco finns massor av cykel- och promenadvägar, vacker natur och utsiktspunkter med vackra vyer. Där finns också en del gamla ruiner och en trädgård med tropiska växter, som jag inte besökte. På eftermiddagen serverades ostbricka med vin ombord på Gantika. Ola och hans fru, som seglar jorden runt i en Linjett 35, och som förtöjde utanpå min båt i Lerwick knackade plötsligt på. Kanske inte helt oväntat eftersom man i Oceanseglarklubben håller reda på varandra. Gantikas Jörgen och Hillka är medlemmar. Tillbaka i Paula var det dags att packa ihop jollen, för sista gången, hoppas jag. Resten av seglingen skall vi ligga i hamnar med bryggor.

Det har den sista veckan, och speciellt under överseglingen till Scillyöarna, blivit väldigt fuktigt med en relativ fuktighet på cirka 80 %. Samtidigt har salt lagt sig överallt på utsidan av båten och det har blivit mycket kladdigt.

Hamnen på St Mary

Igår fredag gick vi från Scillyöarna till Falmouth på sydvästspetsen av England. Vinden var måttlig, men tyvärr rätt akterifrån och sjön var synnerligen skvalpig. Storen slog fram och tillbaka, även om jag skar 10 grader från rätt kurs, så vad gör man? Man slår på motorn! Sista timmarna, efter att vi passerat Lizard Point och ändrat till en mer nordlig kurs, bjöd på fin halvvindssegling. På kvällen hann jag med två kulörtvättar och en vittvätt. Jag var mycket nöjd.

Idag lördag har inte mycket hänt. Jag har skrivit på bloggen, handlat mat och varit uppe i masttoppen på Fragancia och justerat vindriktningsgivaren och VHF-antennen. De hade vid något tillfälle kört in i några wirar, som hängde ut över vattnet och lyckats demontera vindinstrumentet och bockat vindriktningsgivaren och VHF-antennen! Det finns inga gränser för vad, som kan hända i en båt.

27 juli - 3 aug. Oban - Craobh Haven - Crinan Canal - Bangor - Ardglass - Dublin

Klicka för att se en större version!

Vi har i huvudsak haft fint, varmt väder, dock mot slutet av perioden sämre med regn tidvis och lite dimmigt ute på havet. Det har varit vindfattigt och därmed mycket motorgång.
På den sociala sidan har det druckits drinkar och ätits middagar samt spelats plump (kortspel).  De entusiastiska utropen om hur vackert allting är, har avtagit något.

Onsdag 27 juli lämnade vi Oban och gick söderut genom Kerrerasundet. Solen sken och vattnet låg spegelblankt. En säl tittade upp. Det kändes fint. I Craobh Haven, där vi gjorde ett kort uppehåll, köpte jag en ny pump till toaletten (Twist´n lock). Tyvärr har jag fått in vatten via toaletten flera gånger p g a att jag glömt ställa om en liten spak. Den nya pumpen skall vara säkrare än den gamla.

Efter den första slussen i Crinan Canal förtöjde vi i slussdammen. Gantika och Fresia hade hoppat över Craobh Haven och låg nu mitt i kanalen, dit jag cyklade i värmen. De bjöd på bad i en liten insjö intill kanalen.

På torsdagen klarade vi av 13 slussar, 8 timmar dieselavgaser, stor energiförbrukning och tidvis viss stress. Som kompensation fick vi en säkrare färdväg och vackra vyer och kan säga att vi har gått genom Crinan Canal i Skottland. Björn och Kerstin, gäster på Doublefun, öppnade och stängde slussar, tog emot och lämnade tillbaka förtöjningslinor. Mitt jobb bestod i att köra in i och ut ur slussarna och se till att förtöjningslinorna i för och akter var lagom spända. Slussarna rymde, förutom första och sista slussarna, endast två båtar. Paula slussade med Doublefun. Det gick bra. Vi övernattade i slussdammen före sista slussen.



När vi skulle köra in i kanalens sista sluss på fredagen, inträffade ett litet "missöde". Evelina försökte efter diverse manövrer köra in på tvären i slussen. Eftersom det var för trångt försökte Evelinas skeppare att göra infarten till slussen bredare genom att upprepade gånger köra in i betongkajerna med för och akter. Han tvingades till slut att inse att det inte gick och gjorde till slut som vi andra, gick in i längsled med båten. Skadorna blev minimala, både på kajen och båten.



Fragancia i kanalen

Vi hade bestämt att vi skulle gå till Campbeltown på fredagen. Under seglingen ändrades detta (i en VHF-konferens) till att vi istället skulle gå direkt till Bangor. Jag tvingades till att fylla i diesel från reservdunken. Det gick bra eftersom det var lugnt. Motorgång i 80 nm är inte roligt och vi hade dagen därpå ett skepparmöte, där vi kom överens om att vid VHF-konferenser måste det bekräftas att alla är med redan från början i diskussionen.

Bangors marina

Eftermiddagen och kvällen var fin med sol, lagom värme och fina dofter när Skottland försvann bakom oss. Strax före 22 var jag framme i Bangors jättelika marina som andra båt efter Fragancia. Efter att ha tagit emot den sista båten, kunde jag krypa till kojs 00:30.

Lördagen fylldes med vardagssysslor, jag checkade in (300 kr per dygn), tankade bränsle, spolade av båten, cyklade och köpte bröd, cyklade en rundtur osv. Bangor är troligen en vanlig nordirländsk stad utan något speciellt utmärkande. Den ligger förståss vid havet och det går en mycket fin cykel- och gångväg miltals längs kusten mot Holywood och Belfast. Cykelvägar saknas annars helt, som jag tidigare nämnt. Bilfria centrum verkar också vara ett okänt fenomen. Biltrafiken är mycket dominerande och störande.

De andra besättningarna åkte in till Belfast med tåget. Jag avstod och fick bekräftat att jag inte hade missat något. Istället cyklade jag på söndagen till min favoritbutik, Tesco. Tesco fanns även i Skottland. Utbudet i deras butiker är stort, ungefär som hos ICA Maxi. Personalen är mycket vänlig och lättillgänglig. Hoppas att de etablerar sig i Sverige!

För att få medström på måndagens segling till Ardglass, startade vi (Gantika och Paula) redan vid 6-tiden på morgonen. Jag hade toppfarter på över 9 knop och snittet låg nära 8 knop. Kusten mellan Bangor och Ardglass är låg med små samhällen här och var, jordbrukslandskap och skrovliga klippstränder, som man helst inte skall stranda på.

En vanlig dag på Irland

På kvällen bjöd Doublefun alla på drinkar och jag åt middag hos Gantika och senare på kvällen kom Fragancia och Evelina och spelade plump hos Paula. En socialt maximerad kväll!

Igår, tisdag 2 augusti, startade Paula och Gantika vid 6-tiden i vanlig ordning. Frukosten åt jag efter avgång. Det var tur att vi kom iväg så tidigt. Några båtar fastnade när de skulle ut ur hamnen p g a vattenbrist. Till slut kunde de baxa sig ut. Några timmars fin segling blev det innan vinden avtog och motorn måste slås på. Enligt programmet skulle vi gå till en hamn inne i centrum av Dublin. Det hade dagen innan ändrats till att vi skulle gå till en marina strax utanför Dublin. Efter en VHF-konferens ändrades beslutet tillbaka till hamnen inne i Dublin. När vi kom fram visade det sig att hamnen inte existerade längre. Nu ligger vi i en marina, som ligger så nära centrum man kan komma. Läget är kanske inte så trivsamt mitt i den stora hamnen men här finns all service inkl gratis åtkomst till Internet.

Jag har gjort en första cykeltur in till centrum. Mycket trafik, nästan inga gågator, ett fåtal cykelbanor och en stor andel unga människor är några intryck jag fick. Där fanns också trånga gågator med äldre bebyggelse, många pubar och restauranger och mängder av promenerande människor.

Idag är det onsdag 3 augusti och jag har gjort en ny tur i Dublin och konstaterat att det visst finns en massa gågator med ett stort utbud av butiker. Även antalet människor är stort. Det är svårt att ta sig fram med cykel på gågatorna. Fina parker finns det också. Att hitta hem visade sig också vara svårt. När jag frågat efter floden ett antal gånger, hamnade jag flera gånger vid en kanal istället för floden Liffey, som jag inte visste namnet på.

Imorgon far vi på busstur ut på landet och i övermorgon skall vi enligt programmet segla vidare söderut längs irländska kusten.

20 -26 juli. Loch Maddy - Loch Skipport - Loch Harport - Loch Scawaig - Canna - Tobermory - Oban, 145 nm



Klicka på bilden för att se en större version!

För hela den här perioden har jag antecknat att det har varit vackert väder. Riktigt varmt blir det dock endast om man sitter i lä i solen. Vindarna har fortsatt att vara nordliga och vi har kunnat segla bekvämt.

Loch Skipport är en väl skyddad naturhamn. Det är som att ligga i en fjällsjö. Vill man ge sig iland, så får man vara beredd på att det inte finns några stigar eller vägar.

Loch Skipport



Loch Harport, som är en liten by med ett whiskydestilleri (Talisker), ligger längst in i en mycket djup havsvik/fjord. Både taggiga och mjukt rundade berg omger viken. Här finns också mindre skogsområden och jordbruksmark. Det finns bojar att förtöja vid. När jag skulle förtöja vid bojen, kilade gummibåtens bogserlina in sig i rodret. Jag fick snabb hjälp av Olle på Mareventus. Även Clas på Doublefun ryckte ut med sin våtdräkt om det skulle ha behövts. För att undvika att problemet skulle återkomma, bytte jag till flytlinor, som jag fick av Jörgen på Gantika. På kvällen blev det middag på restaurang med Ulla och Carl-Henrik på Fragancia.

På förmiddagen dagen därpå, fredag 22 juli, hade eskaderledaren ordnat en rundvandring på Talisker. Det var intressant att se. Så här går det till: man mältar, mäskar, jäser, destillerar, kör genom spritskåp och lagrar det sedan i tunnor, minst tre år. 25 personer är anställda hos Talisker, varav 8 operatörer.

Insjön vid Loch Scawaig

På eftermiddagen seglade vi vidare till Loch Scawaig, som är en berömd lagun med branta, höga omgivande bergssidor. De branta bergen kan ge upphov till obehagliga fallvindar. Läs mer i SXK-bloggen. Det var en ständig ström av båtar fyllda med turister. Även lokalbefolkningen åker hit och har barbecue och promenerar upp till den närbelägna sjön. Även vi ordnade grillfest på stranden på kvällen och promenerade upp till sjön. Vid ankringen tidigare på eftermiddagen fick Fragancia in en lina i propellern och runt propelleraxeln. Clas ryckte ut med våtdräkt och fick göra åtskilliga dykningar i det 13-gradiga vattnet innan problemet var löst. Övriga båtar visade ett stort engagemang.



Clas dyker (syns ej) och tar bort lina i propeller






Kelp

Målet för lördagen var Canna. Till en början fick jag fallvindar på upp till 13 m/s, därefter ingen vind alls, så det blev motorgång. I seglingsbeskrivningen av Canna varnar man för den dåliga ankringsbotten med mycket kelp. Vinden var frisk när vi skulle ankra. Först vid det fjärde försöket fick jag ordentligt fäste. Då låg jag nära en boj och kunde bara hoppas att ägaren inte skulle komma hem. Istället körde en annan båt på min ankarlina och Paula åkte iväg en bit. Det gick dock bra. Jag rodde in till stranden för att göra en promenad. Precis när jag kommit fram såg jag en fiskebåt på väg in och naturligtvis var den på väg till just den boj där jag ankrat. Full fart tillbaka! Risken var uppenbar att vi skulle törna i varandra och stål mot plast är ingen bra kombination. Innan jag gav mig iväg fick jag se två sälar som tiggde fisk av fiskaren. Nu var jag i alla fall så leds på att försöka ankra, så jag beslöt mig för att göra en nattsegling till nästa hamn, Tobernory, dit det var 31 nm. Till saken hör också att ankarwinchen krånglat hela tiden.

Canna

Vid sjutiden på kvällen gav jag mig av. Vinden var akterlig och upp till 13 m/s. Jag seglade för enbart focken och stöttade med motorn för att komma fram så snabbt som möjligt. Sjön var extremt orolig. Båten rullade våldsamt. Jollen (uppblåsbar gummibåt) hade jag på släp fästad i två linor. Hade inte avfärden varit så snabb, kanske jag hade försökt packa ned den. När jag nu tänker efter, så hade det nog inte varit möjligt. Det fanns ju ingenstans att ligga still, inget lä. Vid 23-tiden kastades jollen runt och ena linan gick av och det fästet för den andra linan slets sönder. Jollen försvann akteröver i mörkret. Det här blir nog en bra livräddningsövning tänkte jag. Jag rullade in förseglet och vände båten och fick ganska snart syn på jollen i form av en svart fyrkant mot det ljusare havet. Som tur var, var det inte molnigt, så det var inte helt svart. Med hjälp av båtshaken fick jag efter fyra försök grepp om en ögla, som finns i fören. Jollen låg upp och ner och sög sig fast, men till slut fick jag upp den till mantågen och lyckades surra fast den provisoriskt. Det visade sig att en åra hade kilat fast sig i det undre mantåget. För att få upp jollen måste jag krypa in under den och försöka lossa åran. Samtidigt ville blåsten kasta jollen tillbaka i havet och jag hamnade i någon form av spagat under den och satt ordentligt fast. Evert Taubes Eldarevalsen dök upp i huvudet

".... och jag tänkte, nu är det nog klokt,

Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här, blir du ju levande kokt! ..."

Nåväl, jag kom på att man kan släppa ut luften ur en gummibåt, så det var vad jag gjorde och krisen var därmed över. Efter att ha tryckt ner den ordentligt i sittbrunnen fortsatte jag för motor. Hur det kändes? Tja, jag kan väl inte påstå att humöret var på topp, även om jag kände mig lite uppmuntrad av att ha klarat av att bärga gummibåten. Den är ju trots allt värd ca 10000 kr och jag behöver den under den fortsatta seglingen. Nu gällde det att ta sig in i hamn och förtöja i mörkret. Så länge man är på öppet vatten är det relativt enkelt att navigera med hjälp av alla instrument men inne i en hamn med plåtbojar och båtar vid bojar och bryggor är det inte lika enkelt. Omkring klockan ett var jag framme i Tobermory och kunde, genom att gå nära stranden, så att jag fick stadens ljus bakifrån hitta en boj att förtöja vid. Halv två kunde jag krypa till kojs. Suck!

Efter att ha ätit frukost på söndagsmorgonen, gick jag in till pontonbryggorna och förtöjde vid dieselpumpen. Efter att ha fyllt diesel kunde jag flytta till en gästplats. Dagen gick åt till att göra ren och packa ner gummibåten, fylla vatten, duscha, raka mig, plocka upp cykeln och så småningom lotsa in eskaderns övriga båtar. Det visade sig att de hade haft en besvärlig natt i de hårda vindarna. Nästan ingen hade sovit. Ingen i eskadern hade draggat vilket däremot andra båtar hade gjort.



Äntligen kunde vi återgå till vanorna och börja titta på staden och omgivningarna! Tobermory ligger vackert i en brant sluttning i en bukt. Det är en liten stad med i huvudsak en enda affärsgata. Många turister är på besök och åker med utflyktsbåtar för att titta på vilda djur och fiskar i havet.

På kvällen ordnade kulturutskottet en mycket fin 3-rättermiddag på ett hotell. Det var avslutningsfesten efter den första etappen. Eskaderledaren Clas avtackades med två fina flaskor Talisker whisky och ett vackert tillhörande glas. Nu kommer eskadern ändå att fortsätta, men i något friare former. Mareventus lämnar, som planerat, eskadern och går hem via Caledonian Canal.

Måndagen är det inte mycket att säga om, Vi låg kvar i Tobermory. Jag cyklade en tur, promenerade i ett skogsområde, städade och bytte lakan.

Idag är det tisdag 26 juli och vi har i vackert väder och svag vind gått för motor till Oban. Vi ligger vid flytbryggor på en ö, strax utanför Oban. Utan kostnad kan man åka med en turbåt in till Oban. Jag tog med mig cykeln och har varit och handlat mat och tittat på stan. Staden är betydligt större än Tobermory. Trafiken är mycket störande, särskilt för cyklister. Jag har hittills inte hittat en enda cykelbana i Skottland. För att inte bli tjatig, låter jag bli att säga hur jag tycker det ser ut. Titta på fotona och bedöm själv!

Och så till sist ett foto på Paula när hon passerar Cape Wrath den 14 juli. Tack Olle för fotot och tack Olle och Margareta för att ni är så trevliga och hjälpsamma och lycka till på hemseglingen!

Foto: Olle Blomquist





15 - 19 juli. Kinlochbervie - Stornoway - Poll an Tighmhail (Rodel) - Loch Maddy, 100 nm

Klicka på kartan för att se en större version!

Vädret under de här dagarna har varit tämligen ruggigt med undantag för lördagen 16 juli i Stornoway, som blev en strålande dag. Idag 19 juli har solen börjat titta fram igen och lågtrycket verkar ha passserat.

Vinden var till en början både svag och emot vid överfarten från Kinlochbervie och motorn fick arbeta. Så småningom blev det en fin halvvindssegling med bra fart. Förtöjningen i regn i Stornoway blev jobbig för de större båtarna, som tvingades ligga innerst vid kajen. Hamnpersonalen var dock hjälpsam och lånade ut plankor. Några tvingades gå upp i regnet och blåsten under natten för att justera förtöjningarna när tidvattnet kom in. När tidvattnet var som lägst var vi tvungna att klättra 4 m på rostiga stegar. Vatten, diesel och el finns inte i hamnen. Hamnpersonalen hjälper till genom att skjutsa båtägarna till en mack, där man får fylla sina reservdunkar. Vatten ordnas genom tankbil eller genom att dra slang från vattenposter.




Gantika och Paula

 

Stornoway beskriver i en broschyr att de befinner sig i ett "before stage". Vi är välkomna tillbaka till "after stage" när det skall finnas flytbryggor, el och vatten.

Just de här dagarna hade hamnen besök av Tall Ships Race-båtarna så hamnen hade ovanligt många besökande båtar.

Stornoway med Lews Castle till vänster

Lördagen blev dock en strålande dag med en lång cykeltur i omgivningarna till Stornoway. Landskapet är mindre kuperat än på Orkney- och Shetlandsöarna, men i likhet med dessa öar saknas träd. Kor och får betar på ängarna. De människor jag mötte var mycket vänliga, hjälpsamma och pratsamma. I Stornoway finns ett slott, Lews Castle,  uppfört av en sir James Matheson i mitten av 1800-talet. Det märkliga är kanske inte själva slottet, utan de omfattande trädplanteringar han lät göra i stora områden runt slottet. I området runt slottet kan man hitta mer än 100 olika trädsorter och mycket stora områden med vild rhododendron. Genom området rinner också små älvar där flugfiskare verkade trivas. Den höglänta terrängen liknar våra fjäll. Just nu blommar ljungen. Från det högre kullarna hade man en fantastisk utsikt över Stornoway och inloppet. Genom området löpte gång- och cykelvägar. Jag cyklade nog 2 mil inom området.

Själva stadskärnan är trivsam. Den inre hamnen är fylld med rostiga, anskrämliga fiskebåtar. Längst in finns några pontoner med gästplatser. Den yttre hamnen är en hamn för stora båtar. Det var där vi låg.

De påföljande sju dagarna, efter Stornoway, måste vi klara oss med de kvantiteter av vatten, mat, el och diesel, som finns ombord, eftersom vi kommer att ligga i naturhamnar.

Söndag 17 juli startade vi vid 10-tiden med målet Poll an Tighmhail, en lagun vars infarter torrläggs vid lågvatten. Vi var alltså tvungna att komma dit när det var högvatten. Vinden var hård nordlig, tidvis 14 m/s och det regnade och var tidvis dimma. Det blev en tuff slör-/halvvindssegling för enbart revad stor. Till en början var sjön grov men det blev bättre när kusten vek av i sydostlig riktning och vi fick sjölä. Farten pendlade mellan 7,5 och 9 knop. Tyvärr gjorde den höga farten och att vi startade tidigare än planerat att vi måste ankra i väntan på tidvattnet i två timmar. Visserligen hade vi sjölä, men vindbyarna som svepte ner gjorde det svårt att ankra. Jag fick fäste direkt men hamnade farligt nära bergväggen när jag svängde fram och tillbaka. Motorn fick gå hela tiden. Det var påfrestande. Andra båtar fick inte fäste direkt och måste göra flera försök. När vi till slut skulle ta upp ankarna, strejkade ankarspelen på Paula och Fragancia. Carl-Henrik på Fragancia fick dra upp ankare med kätting för hand! Att dra upp min blyade lina för hand gick lättare. En säkring hade löst ut på Fragancia och mitt spel hade blivit överhettat. Båda ankarspelen fungerar nu. Fresia krökte sin pulpit när de skulle ta upp ankaret.
Väl inne i lagunen kunde fyra båtar förtöja vid två bojar. Paula och Fragancia förtöjde vi en boj. Tre båtar försökte ankra. Två lyckades, säkrade med en lång lina till land, men Gantika fick ge upp och gick till hamnen vi nu ligger i, Loch Maddy.
Avslutningen på dagen blev dock lyckad, en god middag ombord på Fragancia med påföljande kortspel i form av plump och 3-mansbridge. Till mina bridgevänner: Behöver jag säga att jag vann bridgespelet? Det blev visserligen en förlust i plump, men det är ju ett utpräglat turspel.

I lätta nordliga vindar, regn och kyla seglade vi de 10 nm till Loch Maddy på måndagen. Med hjälp av Jörgen på Gantika fick jag hjälp att förtöja vid en boj bredvid en brittisk båt. Själv skulle jag inte ha klarat det. Att ankra kändes synnerligen osäkert. Vinden hade ökat igen. Så småningom förtöjde även Evelina vid samma boj. Nu var det dags att sjösätta gummibåten och montera motorn för första gången. Det tog 1,5 timme och var blöt av svett när det var klart. Trots kylan var jag tvungena att duscha i aktern.

Idag tisdag 19 juli har vi haft liggedag. Det blev en kommunal busstur genom Norra och Södra Uist. På eftermiddagen började solen skina och landskapet visade sig från sin bästa sida med blommande ängar, vita sandstränder (inga badande), höga karga berg, hedlandskap och överallt grunda havsvikar, som torrläggs vid lågvatten. Dagen avslutades med bouleturnering. Jag fick låna en spelkamrat, som skötte sig utmärkt. Tvärr gjorde inte jag det.

8 - 14 juli. Kirkwall - Stromness - Loch Eriboll - Kinlochbervie, 115 nm

8 - 10 juli tillbringade jag i ensamhet i Kirkwall. Inget av vikt att rapportera inträffade. Jag cyklade omkring lite, handlade en skrivare och en rakapparat, som jag raskt lämnade tillbaka, eftersom kontakterna inte passade i mina uttag ombord. På eftermiddagen 10 juli anlände övriga eskadern.
Jag informerade bl a om möjligheterna att köpa mobilt bredband, vilket flera nappade på. Tyvärr var informationen på paketen synnerligen knapphändig och butikspersonalen visste ingenting, så det blev en form av chansning, som i en del fall inte föll så väl ut. Antingen fungerade det inte eller så måste man vara mantalsskriven i Storbrittanien för att kunna få igång abonnemanget. Mitt abonnemang fungerar dock utmärkt.

Kulturutskottet ordnade med hummerfest måndag 11 juli. Att säga att hummer inte smakar något är väl som att att svära i kyrkan. Kulturutskottet får ursäkta mig, men det är vad jag tycker. Energiåtgången för att tillreda hummern, skala och äta den, samt, inte minst städa efter festen, överstiger vida det energitillskott man får genom att äta hummern.

Vädret under perioden 8 - 11 juli var skapligt, ibland dock ruggigt kallt, dock inget regn.

Tisdag 12 juli avseglade eskadern mot Stromness på västsidan av Mainland. Det blev en fin segling fram till Mainlands norra udde, därefter skumpigt och svag vind. Vi fick hjälp av starka tidvattenströmmar när vi passerade genom sunden norr om Mainland. En del båtar noterade farter på 10-12 knop (FÖG), varav strömmen utgjorde cirka 6 knop. På västsidan är kusten brant med lodräta klippor, ofta med grottor, och utanför står höga fristående stenpelare. Inseglingen till Stromness genom det beryktade Hoy-sundet gick bra. Sundet, som är en av infarterna till Scapa Flow, är känt för sina starka strömmar. En av båtarna körde under dagens segling in i linorna till ett fisknät och fick göra ett ofrivilligt bad för att få bort linan runt propelleraxeln.

Stromness

Vädret blev framåt kvällen soligt och varmt och staden kändes betydligt trevligare än när Sten-Göran och jag tog bussen hit. Jag plockade upp cykeln och tog en ordentlig cykeltur ut på landsbygden uanför stan. I sol och värme är det mesta vackert och så var det nu också. Korna råmade, fåren bräkte och fåglarna kvittrade och uppförsbackarna gick som en dans.

Loch Eriboll

Loch Eriboll

På onsdag morgon sken solen och det var varmt. Jag duschade i aktern för första gången sedan avfärden från Nynäshamn. Badat i havet har jag fortfarande inte gjort. Det blev en snabb halvvindssegling till den djupa viken Loch Eriboll på norra kusten av det skotska "fastlandet". Vi ankrade i en liten vik i viken. Höga böljande berg, påminnade om svenska fjällen, omgav viken. På stranden fanns ruiner av någon okänd anläggning. På torsdag morgon var det vindstilla och vattnet spegelblankt. Behöver jag säga att det var vackert? Det här var nog den finaste morgonen hittills på seglingen. Någon vågade t o m att bada i det 13-gradiga vattnet.

Alla båtar startade samtidigt på torsdagmorgonen vid 8-tiden. Det var en pampig syn att se eskadern ge sig av ut på Atlanten. Ni vet väl att Nordsjön, som är ett randhav till Atlanten, ligger öster om Shetlands- och Orkneyöarna och Atlanten till väster? Trodde väl det. Efter motorgång några timmar, kunde vi hissa segel i en frisk halvvind, som så småningom blev en hård bidevind, när vi girade åt väster. En del båtar tog så småningom ner ner sina segel när det blev för motigt. Kvar seglande blev Fresia, Linjett 35:an, och Paula, som tampades om segern ända in i kaklet i en hård avslutande kryss.

... och ett sista foto från Loch Eriboll

Under seglingen har flera båtar rapporterat späckhuggare, tumlare och delfiner och här inne i hamnen kunde jag också se en säl.
Kinlochbervie är en fiskehamn. En fiskauktion pågick och vi kunde studera massor av olika fiskar, som vi inte visste namnen på. En bouleturnering skulle ha startat kl 16, men blev troligen delvis inställd p g a regn. Här i båten är det dock varmt och gott.

2 - 7 juli. Lerwick - Fair Isle - Kirkwall, 100 nm

Sista dagen, lördag 2 juli, på Mainland, hyrde vi en bil. Mainland är namnet på den ö i Shetland, som Lerwick ligger på. Vi körde först ner till Sumburgh Head, den sydligaste udden, och tittade på fyren, fåglarna, de branta stupen och de kusliga racen, vågor, som bryts och virvlar, som bildas i de kraftiga tidvattenströmmarna utanför udden. Vi kan numera namnen på tre fåglar, lunnefågel, havssula och stormfågel. I tidvattenströmmarna utanför udden skall det också finnas val och späckhuggare. De visade sig inte för oss.

Från Sumburgh Head körde vi först på småvägar på västsidan och tittade på en ö, St Ninian´s Isle, som hade en sandstrand som förbindelse med Mainland. Uppfinningsrikedomen då det gäller att hitta på sevärdheter är beundransvärd. Lunchen intog vi på ett litet hotell i närheten.

Via huvudvägen tog vi oss tillbaka till Lerwick och vidare norrut. Norra och nordvästra delen är ganska ödsliga och avstånden kändes stora. På väg ut till Esha Ness hittade vi ett kafé och kunde inta vårt obligatoriska afternoon tea med scones. På Esha Ness finns vulkaniska lämningar i form av lavasten och en krater. Stupen ner mot det skummande havet kändes i kylan och det mulna vädret extra skrämmande.

Söndag 3 juli startade vi söderut mot Fair Isle. Kallt och mulet väder men vinden från rätt håll, akter om tvärs, och med lagom styrka. När vi kom ut på öppet hav, möttes vi av väldiga dyningar, ca 3-4 m höjd, och med ett avstånd mellan vågtopparna på över 100 m. Det var överraskande eftersom vinden inte var speciellt stark. Varifrån kom dessa väldiga vågor? Så småningom klarnade det upp och vi fick sol på oss.
Någon kanske undrar vad vi gör ombord på dagarna. Båten styrs ju av autopiloten. Mycket tid går åt till att äta, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagste och är seglingen lång skall vi också äta kvällsmat. Jag tillbringar mycket tid  framför datorn, tittar på väderleksrapporter, som kommer in via Navtex, tittar på sjökortet i datorn, kollar strömmar och tidvatten. Ja, så småpratar vi förståss. Ibland trimmar vi seglen.

Fågelobservatoriet och norra hamnen

Vid 15-tiden närmade vi oss norra hamnen på Fair Isle. De stora vågorna rullade in mot hamnen, trots att hamnen hade vindlä. Det kändes lite osäkert att gå in genom den trånga öppningen men det gick bra. Inne i hamnen var det lugnt även om det hävde rätt kraftigt. Fyra båtar låg längs kajen och någon ledig plats fanns inte, så vi förtöjde utanpå en av båtarna och slapp då alla problem med att skydda oss mot de häftiga rörelserna mot kajen. Extra fendrar finns att låna i hamnen. En säl passade på att sticka upp huvudet och tittade nyfiket på oss.

Fair Isle är ca 5 km på längden och 2 km på bredden. Sten-Göran promenerade och jag cyklade till södra änden. Det är en vacker ö med likadana gröna kullar, som på övriga Shetland. Några sandstränder finns dock inte med undantag för i norra hamnen. Det är branta stup ner i havet. Här slipper man också biltrafik, även om det finns bilar. Eftersom ön är hemvist för många och olika fåglar, vimlar det av hurtiga fågelskådare med kameror och kikare. På kvällen samlas alla fågelskådare i det nybyggda fågelobservatoriet i norra hamnen och dricker öl, whisky och andra drinkar. I sluteta av kvällen inträder föreståndaren, en ung trevlig kille, och ropar upp en massa fågelnamn. Då skall man svara hur många man har sett och var. Det verkade på oss amatörer underligt att han frågade om någon hade sett hackspettar! Vi trodde att hackspettar måste ha träd för att kunna överleva. På Fair Isle finns inga träd. Vi sa i alla fall ingenting utan höll god min.

Fair Isle

På måndag morgon, hann jag med en promenad och Sten-Göran, som lider av aerofili, cyklade för att titta på det lilla flygfältet.

Seglingen mot Kirkwall på huvudön Mainland (samma namn som huvudön tillhörig Shetlandsöarna), som tillhör Orkneyöarna blev i vanlig ordning lyckad med en halvvind på 6 m/s. Efter motström några timmar vände strömmen. Vädret i övrigt blev så småningom fint med sol. FGV (fart genom vattnet) 7 knop, FÖG (fart över grund) 8 knop, som i sundet in mot Kirkwall ökade till 9 knop.

Katedralen i Kirkwall

Idag är det torsdag 7 juli och jag har legat här i tre hela dagar, varav två dagar ensam. Sten-Göran åkte hem igår morse med buss, färja och tåg till Edinburgh. Det tog honom 10 timmar. Efter övernattning på hotell flög han idag till Stockholm. Vi hann med en finare engelsk frukost på onsdagsmorgonen.

Även Think Twice, som har legat här, avseglade igår morse.

På tisdagen åkte vi,  tillsammans med besättningen på Think Twice, buss till Stromness, liksom Kirkwall, en liten, fin stad på västsidan av Mainland. Det låter kanske lite tjatigt att allt är vackert och fint, men det gäller verkligen de små städerna med sin gamla och täta bebyggelse. Landsbygden ser ut som på Shetlandsöarna. På Orkneyöarna är det dock mer odlingar och färre får och kor.

Efter att i en kall, hård motvind knallat på Stromness enda gata i en halvtimme, kom vi fram till havet och ett gäng sälar. På kvällen lockade Sten-Göran med mig på en liten pubrunda. Som lockbete använde han argumentet att vi skulle koppla upp datorn via WiFi på pubarna. Eftersom det inte fungerade på första puben, var vi tvungna att gå till en annan pub osv. Jag fick provsmaka en Highland malt whisky.

Huvudgatan i Kirkwall

Övriga eskadern anlände på eftermiddagen till Lerwick. Läs mer här!

Efter att ha vinkat av Sten-Göran på onsdagen kändes det lite ensamt. För att trösta mig, tog jag till ett osvikligt knep. Jag stekte tunnpannkakor med bacon. På förmiddagen köpte jag ett mobilt bredbandsabonnemang. Det kostade 300 kr och fungerar i tre månader och man får ladda ner och upp max 3 GB. Mycket prisvärt, särskilt om man jämför med vad det skulle kosta att använda Telias utlandspriser.

Idag har jag utnyttjat stans tvättinrättning och kört en kulörtvätt och en vittvätt. En cykeltur och det obligatoriska afternoon teet har jag också hunnit med.

Det här blev en mastig rapport, kanske för detaljerad. Hoppas att ni orkade läsa!

Läs Sten-Görans kommentar nedan!

28 juni - 1 juli. Utsira - Lerwick, 200 nm

På skepparmötet på tisdag morgon 28 juni ville de flesta stanna trots att vindarna skulle bli måttliga och dessutom ha en förmånlig riktning. Claes, vår eskaderledare, bedömde väderläget med alla lågtryck alltför osäkert. Risken fanns att vi skulle bli liggande en vecka till i Utsira och då skulle Sten-Göran tvingas åka hem och jag inte kunna segla vidare. Eftersom väderläget var så pass bra, beslöt vi oss för att segla till Lerwick. Klockan 11 tog vi farväl av de kvarvarande och gav oss iväg. På natten hade det blåst kuling och det var fortfarande en våghöjd på ca 2,5 m men vi fick en fin halvvind från sydost på 8-10 m/s, som gav oss en fart på 7,5 knop. Ca 12:30 seglade vi in i dimma och en timma senare hade vinden avtagit så mycket att vi måste slå på motorn. Vinden vred sedan snabbt till nord och ökade sakta, allt enligt väderleksprognoserna. Vid 14-tiden kunde vi slå av motorn och börja segla igen, nu för en halvvind från NNO. Efter någon timma var vindhastigheten 6-7 m/s och vi gjorde ca 7 knop (fart över grund). Vinden var sedan synnerligen stabil med en dragning mot NO ända fram till 5-tiden på morgonen. Horisonten framför oss var ljus, men bakom oss kunde vi se de hotande mörka moln torna upp sig, som vi lämnat. Molnen kom så småningom ikapp oss igen och vi fick en del regn. Jag fick dock njuta av en vacker solnedgång, Sten-Göran sov. På natten blev vi anropade av ett oljeprospekteringsfartyg, som artigt frågade om vi kunde ändra kurs. Vi beviljade kursändring och knappade in en 5 grader mer nordlig kurs. På förmiddagen 29 juni avtog vinden och vred till NV. Det blev några timmars motorgång innan vinden kom tillbaka, nu rätt emot. Sista timmarna mot Lerwick kryssade vi. Kl 17 (lokal tid) kunde vi förtöja utanpå en annan båt. Överseglingen hade tagit 31 timmar och varit helt odramatisk.

På kvällen åt vi makrill och lax och drack vitt vin till. Vi var trötta och stämningen var lite avslagen.

När jag skriver det här den 1 juli, har vi varit här två dagar. Här finns också katamaranen Think Twice, som startade dagen före oss. Vädret har varit strålande. Resten av eskadern är fortfarande kvar på Utsira, där det har blåst hårt, 16 m/s. Läs mer om hur de har det på eskaderledarens blogg. Vindarna fortsätter att ha en oförmånlig riktning, men avtar.

Igår morse provade vi på en efterlängtad engelsk frukost på ett sunkigt ställe där uteserveringen var placerad nära soptunnorna. Det var klart misslyckat! Vi hämtade oss snabbt och hyrde en cykel till Sten-Göran och gav oss iväg på en tur. Innan turen åt vi lunch på restaurang. Se foto! Maten är mycket engelsk. Precis när vi kommit tillbaka in i stan igen fick jag punktering. Jag brukar få punktering minst två gånger per säsong. Vi tröstade oss eller mig med te, scones, sylt och vispgrädde.

På kvällen släppte jag iväg Sten-Göran på pubrunda. Det tycker han är roligt. Besättning på Think Twice kom förbi och tyckte att jag skulle följa med till båtklubbens egen pub. Det blev trevligt.

Ni, som inte har varit här, undrar kanske hur det ser ut. Det första man noterar är att det finns inga träd. Bergen är mjukt rundade, gröna kullar bevuxna med gräs och någon form av buskliknande ljung. Ibland avslutas kullarna med branta stup ner i havet. På kullarna betar får, som så småningom förvandlas till Shetlandströjor. En del av dem serveras även som mat.

Jag har glömt att berätta något om hamnen. När man kommer hit, skall man gå till hamnkontoret och anmäla sig. Där får man en del information och så får man en nyckel till båtklubbens hus. Där finns duschar, toaletter, pub och en liten tröjbutik. På flytbryggorna finns el och vatten. På turistkontoret hämtar man inloggningsuppgifter till gratis Internet. Allt för priset 85 kr per dygn!

Lerwick är en mycket trivsam stad grundad på 1600-talet, som man gärna stannar i. Här finns en tät bebyggelse med gamla stenhus försedda med tinnar och torn. Det finns också en gammal försvarsanläggning med gamla kanoner. På stränderna och i vattnet kan man se sälar.

Idag har jag lagat punkteringen, d v s bytt både inner- och ytterslang. Vi cyklade sedan till Scalloway, cirka 1 mil. Det finns inga cykelvägar och trafiken är intensiv. Dessutom är det gott om oändligt långa uppförsbackar. Naturligtvis finns det lika många nerförsbackar, men de märker man inte så mycket av.

Imorgon har vi hyrt bil och skall bese södra delen av Shetland. På söndag seglar vi troligen vidare till Fair Isle, berömt för sitt rika fågelliv.