20 - 24 augusti. Cowes - Brighton - Eastbourne - Dover, 115 nm

Märklig fyr på väg ut från Cowes

Seglingen har börjat kännas lite avslagen. Vädret har inte varit det bästa de sista dagarna, mulet, regn och dimma. Det påverkar humöret. De tivoliliknande, hårt trafikerade städerna på Englands sydkust med sina grusstränder och konstgjorda, enorma marinor är heller inte direkt humörhöjande. Men, vi börjar med lördag 20 augusti i Cowes.

Den här dagen var det vackert väder och det var dags för avfärd mot Brighton. Jag låg i en marina en bit upp i floden Medina. Tidvattnet var på väg ut så strömmen var ganska stark. Det syntes tydligt i vattnet och jag kunde senare notera 2 knop. I övrigt var det lugnt och stilla. Det borde inte alltså inte vara några svårigheter att ta sig ut. Backa, svänga och köra framåt, ungefär som att backa ut en bil från en parkering. Allt gick bra fram till dess att jag skulle köra framåt. Nu låg båten på tvärs mot strömmen. Om man räknar om strömmens hastighet till m/s blir det cirka 2 m/s. På 3 sekunder förflyttar sig således en båt 6 m. Det var vad, som nu hände och jag hamnade återigen med sidan i en brygga med stålskoning och i aktern på en båt. Jag lyckades komma loss, men inte mådde sidan på båten bra av kontakten med stålskoningen. Nog kan en vacker dag börja bättre?

Det blev en fin seglingsdag, ibland kombinerad med motor, med mycket medström och farter upp till 9 knop. Vid framkomsten till Brighton var det riktigt varmt och jag genomförde sommaren första riktiga bad. Jag hann också med en cykeltur in till Brightons berömda pir. Dagen därpå var liggedag och inget särskilt hände. Jag handlade, städade, läste och cyklade korta turer.

Marinan i Brighton

Måndag 22 augusti seglade vi och gick för motor i svaga motvindar en kort distans, bara 20 nm, till Eastbourne. Vädret i övrigt var grått, varmt och med lätt regn. För att komma in i Eastbournes marina måste man passera en sluss innan man kommer in till ett antal konstgjorda hamnbassänger förbundna med kanaler. Runt hamnbassängerna har man byggt exklusiva bostadshus, restauranger och butiker. Brightons marina var uppbyggd på samma sätt och båda marinorna drivs av samma företag. Hamnavgifterna är höga, men inte skrämmande, ca 330 kr/dygn, ungefär som i Sandhamn. En vecka på Englands sydkust kostar alltså ca 2300 kr bara i hamnavgifter. Bakom marinorna och längs kusten höjer sig de lodräta kalkstensklipporna, ibland avbrutna av mjuka, gröna kullar och grusstränder.

En snabb cykeltur in till Eastbournes centrum och pir var bra motion, men inte så mycket mer.

På tisdagmorgonen regnade det kraftigt men upphörde innan det var dags för oss att slussa ut vid 12-tiden. Avgångstiden var anpassad så att vi skulle få maximal medström. Det blev en fin slör i disigt, grått väder, som efter rundningen av udden sydväst om Dover blev en obehaglig plattläns när båten pendlade våldsamt fram och tillbaka. Dovers marina är liksom de två tidigare marinorna mycket stor med tre väl skyddade bassänger.

Kenneth, en av eskaderns duktiga fridykare

När jag skriver det här är det onsdag förmiddag. Det regnar lätt och är fuktigt och varmt. Trots det, kör jag värmaren för att försöka få ner fuktigheten inne i båten. Imorgon lämnar vi England och går till Dunkerque i Frankrike. Det betyder att det billiga Internetabonnemang jag köpte i Skottland inte längre kan användas. Nu får vi hoppas att vi hittar några bra trådlösa nät i hamnarna.

14 - 19 augusti. Falmouth - Plymouth - Brixham - Weymouth - Cowes, 175 nm

Falmoth "riviera"-sidan

Besöket i Falmouth avslutade jag, söndag 14 augusti, med en fin cykeltur över till Falmouths "riviera"-sida med lyxhotell, badstränder och t o m badande. Utefter havet fanns fina promenadstigar.



Falmoth "riviera"-sidan



Det blev en fin halvvindssegling på eftermiddagen till Plymouth med bra fart, soligt och varmt väder. De övriga båtarna stannade en dag till i Falmouth.




Hård, blöt kryss och deltagare -89

 

På måndagen gjorde jag per cykel en stadsrundtur i Plymouth och återupplivade gamla minnen. 1989 deltog vi i Fastnet Race och gick i mål i Plymouth. För att hedra de nu åldrade deltagarna 1989 bifogas några foton. Fotona är skannade från pappersbilder, därav den sämre kvaliteten.

Årets Fastnet Race startade 14 augusti och de första båtarna gick i mål 16 augusti. Alla marinor närmast staden var p g a kappseglingen stängda för besökande båtar. Jag fick en av de sista platserna. Övriga eskaderbåtar fick gå till en marina utanför staden.


Fastnet -89 var blöt



Efter ca 200 timmars motorgång tvingade jag mig att byta olja på måndagseftermiddagen. Varje gång svär jag ve och förbannelse över båt- och motorkonstruktörer som placerar servicedelar på motorn nästintill oåtkomliga.



Tisdag 16 augusti började med mulet, dimma, regn och en SV-vind på 8-10 m/s. Jag startade 05:45 för att få maximal medström. Det började med bidevindssegling för att senare övergå till halvvind. Sjön gick ganska grov och en överbrytande sjö dränkte nästan mig och blötte ner ordentligt i salongen. Jag hade glömt att stänga en skylight. 40 nm avverkades på 5 timmar, 8 knop i snitt, vilket är den snabbaste segling jag kan komma ihåg att jag har gjort. Framme i Brixham hade vädret blivit vackert. Brixham är en trevlig stad och besöks därmed av många turister. Många av dem stod längs kajerna och fiskade krabbor tillsammans med sina barn.



Brixham



På onsdag var det så dags att passera det fruktade Portland Bill Race. Ett race orsakas av tidvattenströmmarna och kan innehålla överbrytande sjöar, virvlar och naturligtvis kraftiga strömmar. Om vinden och vågorna går emot strömmarna kan det bli rikigt farligt. Portland Bill Race är extra farligt eftersom här möts två tidvattenströmmar. Vi hade studerat strömkartorna noga och kommit fram till att bästa tiden att passera vore omkring kl 13. Genom att starta kl 06 i medström borde vi hinna avverka de 40 nm fram till racet före kl 13. Jag var tvungen att använda både motor och segel och kunde omkring 13:30 passera rätt igenom "racet", som vid den här tidpunkten inte var något race. Vid kappseglingen 1989 fastnade vi i ett riktigt race och fick en mycket obehaglig upplevelse. Båten åkte berg-och-dalbana och vi kunde inget göra annat än vänta till dess att vi drivit ut ur racet. Hade vi startat motorn hade vi blivit diskvalificerade.

Förtöjning i Weymouth

Framme i Weymouth pågick en karneval med enorma mängder människor på stränderna och gatorna. På eftermiddagen var det flyguppvisning med Red Arrows från Royal Air Force och på kvällen var det stort fyrverkeri. Hamnen var fullpackade av båtar. Paula låg i en packe med 6 båtar utanpå varandra. Det kändes ostadigt och innebar mycket klättrande över andra båtar.


Karneval i Weymouth



Väderleksutsikterna för torsdag 18 augusti såg bra ut med ca max 7 m/s, dock rätt emot. På torsdag morgon regnade det och Clas, eskaderledaren, undrade vid ett besök hos Paula och Fresia, som låg bredvid varandra, om vi skulle stanna. Det tyckte vi inte och beslutet blev att vi gav oss av. Det börjad illa. Fresia, utanpå Paula, kom iväg utan problem. När jag skulle ge mig av försökte jag väcka besättningen i båten innanför för att få hjälp. Det lyckade inte och jag tänkte att det här skall jag väl klara själv. Efter att ha släppt förtöjningen i fören svängde fören ut mycket snabbare än jag hade räknat med. Jag fick inte loss förtöjningarna i aktern tillräckligt snabbt och började snabbt att driva sidledes mot båtarna i traven akter om mig. Vad göra? Jag struntade i den kvarvarande förtöjningen, släppte den i min båt och drog på gas. I full fart träffade jag ankare, vindroder och flaggstång på tre båtar. En snabbt övergående smärta istället för ett utdraget lidande om jag hamnat liggande med sidan mot de andra båtarna.

Efter att ha snurrat runt en stund fick jag, via VHF, kontakt med Clas, som fortfarand var kvar, och bad honom att gå över till de drabbade båtarna för ge dem mina kontaktuppgifter. Det visade sig dock att de hade klarat sig utan skador, bortsett från en kraschad flaggstång, och ingen var intresserad av mina uppgifter. På min båt blev pushpit på styrbords sida (staket av rostfria rör i aktern) ordentligt tillbucklat och måste troligen bytas. Även fribordet (båtsidan) fick några ordentliga repor.

När vi kom ut ur hamnen, jag ordentligt tilltufsad, visade det sig att vindprognosen var alldeles åt skogen. Det blåste småspik, 12 m/s rätt emot och regnet vräkte ned. Att vända och gå tillbaka och förtöja i oredan inne i hamnen var otänkbart. Det blev nog eskaderns värsta dag. 10 - 13 m/s rätt emot hela dagen och vi skulle dessutom passera ett par besvärliga race, St Alban´s Head och Anvil Point. Innan man passerar sådana här race, läser man noga på i bibeln, Reeds Nautical Almanac. Vid St Alban´s Head kunde man passera nära land och det fungerade bra. Den metoden fungerade inte så bra vid Anvil Point och jag hamnade mitt i racet. Branta, höga, korta överbrytande vågor, som vräkte in över båten och fritt fall efter passagen av de höga vågorna med påföljande fruktansvärda smällar när man landade. Inredningen i båten skakade våldsamt och sitter den fortfarande kvar så är det ett under.

En tröst i eländet var att vi hade medström, som beräknat, hela dagen.



Väl framme i Cowes tilltog vinden med byar upp till 16 m/s, som dessutom blåste rätt in i hamnen. Ovanpå allting en intensiv färjetrafik in och ut ur hamnen och många fritidsbåtar, som ville komma in i skydd. Stora 60-fotsbåtar, som låg längs med bryggorna på utsidan, åkte upp och ned som leksaksbåtar. Det var en skrämmande syn. Hur skulle man kunna ta sig in här utan att skada båten? Fresia och Doublefun gick in i den oroliga hamnen.



Cowes ligger i en flodmynning. Jag såg att det längre in såg lugnare ut och gick dit för att förbereda förtöjningar och vänta på att få hjälp vid förtöjningen. När jag kommit runt flodkröken blev det plötsligt alldeles lugnt och här fanns dessutom en fin marina. Här stannar jag, tänkte jag. Inga fler chansningar idag! Sagt och gjort, jag förtöjde utan problem. På eftermiddagen dusch i så fina duschar att man inte ville gå därifrån och sedan en fin hamburgare på marinans restaurang. En svår dag på jobbet var slut!



Förmiddagskaffe i Cowes

Idag fredag har det som vanligt blivit en cykeltur i Cowes och omgivningarna i ett strålande väder! Allt är så fint när solen skiner och det är lagomt varmt. Jag har även här återupplivat gamla minnen från Fastnet Race -89. Övriga eskaderbåtar ligger i samma marina som vi låg i. Där plockade vi 1989 upp båten med marinans fina travellift. Vi hade nämligen tappat propellern i Nordsjön. Vi var tvungna att segla in i hamnen på natten. Att vi klarade det var vi stolta över. På morgonen därpå lyftes vi upp på land och där låg båten i en vecka väntandes på sin propeller. Men det är en annan historia.

4 - 13 augusti. Dublin - Arklow - Kilmore Quay - Scillyöarna - Falmouth, 290 nm.

Klicka för att se en större version!

Hej igen på er! Det var länge sedan!

Sista dagen i Dublin, torsdag 4 augusti, gjorde vi en rundtur med buss, först söderut längs kusten och sedan upp i bergen i Wicklow. Solen sken och det var lite Medelhavskänsla under den första etappen längs kusten. Blommorna blommade och palmerna vajade. Bergsdelen av turen hade stora likheter med svenska fjällen med bäckar, sjöar, fjällhedar och en en timme lång vandring. Under vandringen passerade vi en gammal keltisk kyrka med tillhörande torn och gravplats.



Keltisk kyrka utanför Dublin



Fredag 5 augusti var det dags att lämna Dublin med målet Arklow. Vi startade vid tvåtiden på dagen för att få medström. Vädret var vackert och vindarna svaga. Så småningom ökade vinden och blev rätt emot. För att komma fram före mörkret återstod inget annat än att slå på motorn. Ström och vind mot varandra är ingen bra kombination. Sjön blev väldigt krabb och det smällde ordentligt när skrovet slog i sjöarna.

Utefter kusten syntes åkrar och ängar, kullar och längre in högre berg, troligen de berg vi hade besökt dagen innan.

Busstur utanför Dublin

Arklow blev enbart en övernattningshamn och redan halv sex på lördagen var jag på väg för att få så mycket medström som möjligt. Vädret var mulet, grått, kallt och tidvis regnigt samt vindfattigt. Det blev åter en dag för motor. Medströmmen var under största delen av etappen kraftig och gav farter på upp till 9 knop. Uner den sista delen vände strömmen och farten gick ner till ca 4 knop. Jag gjorde misstaget att försöka gå långt utanför en udde för att slippa den värsta strömmen. Man skall gå nära land istället, vilket flera båtar gjorde.

Söndag 7 augusti blev en liggedag i Kilmore Quay med vackert väder, cykeltur, bouleturnering och visafton hos Fragancia med de fina solisterna Harriet och Kenneth. De hade kvällen före vackert framfört egenkomponerade Taubevisor. Båda kvällarna plaskade tre sälar i hamnbassängen.

Så var vi då framme vid den andra och sista långa överseglingen. Vädret var på måndagen vackert men kallt, vind VNV -12 m/s. Eftersom vinden var ganska byig, avvaktade vi några timmar. Enligt väderleksrapporten skulle vinden avta efter ungefär halva sträckan. Omkring 10:30 var det dags att starta tillsammans med Fresia. Det blev en brant halvvind med farter pendlande mellan 7,5 och 8 knop. Våghöjden var ca 2,5 m. Efter ett tag avtog vinden och jag tog bort det rev jag satt i storseglet, men det dröjde inte länge förrän vinden ökade igen med byar upp till 12 m/s.
Jag fick sällskap av ett gäng delfiner, som under någon timma hoppade bredvid båten eller syntes som skuggor strax under vattenytan. Det var uppiggande. När det mörknade hjälpte månen till att lysa upp något. Några andra båtar syntes inte till. Fresia låg cirka 3 nm bakom mig och vi hade regelbundna VHF-kontakter under natten. För att hålla skärpan uppe, försökte jag sova i 10-minutersintervaller.
På efternatten började vinden vrida mot nord och risken för en ofrivillig gipp ökade, dvs att storseglet slår över okontrollerat till andra sidan. För att förhindra detta lade jag om kursen, så att vinden kom in mer från sidan, samt kröp fram på däcket och satte en preventer (hindrar storseglet från att slå över till andra sidan). Plötsligt smällde det till. Preventern hade lossnat. På med livlinan och fram igen för att kolla vad som hänt. Jag kunde inte hitta något fel. Trots det inträffade samma sak 2 ggr till. Till slut knöt jag fast preventern med en lina. Det är inte roligt att krypa omkring på däcket i mörker och hårt väder.
Vid 3-tiden på natten började fyrljusen på Scillyöarna dyka upp och 05:30, strax efter att det börjat ljusna kunde jag förtöja vid en boj i St Marys hamn.

Jag hade precis somnat när jag väcktes av att hamnkaptenen knackade på båten och ville ha betalt. Dessutom hade jag förtöjt vid en boj avsedd för större båtar så jag var tvungen att flytta.

Tisdag 9 augusti gick åt till att montera jollen och utombordsmotorn, köra in och ta en promenad samt att sova. Efter drinkar hos Fragancia åt vi middag inne i stan. En liten incident kan vara värd att nämnas. När Kenneth på Evelina, efter drinkarna, skulle kliva ner i sin gummibåt, som är ganska liten, ville det sig inte bättre än att han klev på sidan och hamnade i det 13-gradiga vattnet. Nu skulle man kanske kunnat vänta sig att hustrun Harriet skulle bli orolig och rädd. Nejdå, Harriet, som redan satt i gummibåten vek sig dubbel av skratt. Ja, men vi andra då? Inte mycket bättre, det enda som hördes var rop på kameror! Är det ingen, som har en kamera? Stackars Kenneth kämpade för livet för att ta sig upp för badstegen och lyckades till slut.

Onsdagen bjöd på vackert och varmt väder. Efter att ha fraktat in cykeln i gummibåten tog jag en cykeltur runt St Mary. Det, som utmärker Scillyöarna är vita sandstränder, som ingen badar vid, taggiga och skrovliga skär och en fantastisk blomsterprakt. På St Mary och Tresco finns åkrar, ängar med kossor och skogsområden utspridda i det kuperade landskapet. Palmer finns det också, av samma typ som på Irland. Öarna är ett riktigt turistghetto men några stora anskrämlig hotell finns inte. Allt är smakfullt anpassat till den gamla bebyggelsen. St Mary och Tresco är fantastiska cykel- och promenadöar. Elbilar finns att hyra. På St Mary finns dock vanliga bilar , som inne i staden är något störande. När jag kom tillbaka till båten hade det börja blåsa och det var synnerligen guppigt och oroligt. Jag beslöt att gå över till Tresco, 3 nm norr om St Mary. Där var det betydligt lugnare. Gantika dök också upp fram emot kvällen.

Torsdag 11 augusti cyklade jag runt på Tresco och promerade runt på Bryher, ön mitt emot Tresco. På Tresco finns massor av cykel- och promenadvägar, vacker natur och utsiktspunkter med vackra vyer. Där finns också en del gamla ruiner och en trädgård med tropiska växter, som jag inte besökte. På eftermiddagen serverades ostbricka med vin ombord på Gantika. Ola och hans fru, som seglar jorden runt i en Linjett 35, och som förtöjde utanpå min båt i Lerwick knackade plötsligt på. Kanske inte helt oväntat eftersom man i Oceanseglarklubben håller reda på varandra. Gantikas Jörgen och Hillka är medlemmar. Tillbaka i Paula var det dags att packa ihop jollen, för sista gången, hoppas jag. Resten av seglingen skall vi ligga i hamnar med bryggor.

Det har den sista veckan, och speciellt under överseglingen till Scillyöarna, blivit väldigt fuktigt med en relativ fuktighet på cirka 80 %. Samtidigt har salt lagt sig överallt på utsidan av båten och det har blivit mycket kladdigt.

Hamnen på St Mary

Igår fredag gick vi från Scillyöarna till Falmouth på sydvästspetsen av England. Vinden var måttlig, men tyvärr rätt akterifrån och sjön var synnerligen skvalpig. Storen slog fram och tillbaka, även om jag skar 10 grader från rätt kurs, så vad gör man? Man slår på motorn! Sista timmarna, efter att vi passerat Lizard Point och ändrat till en mer nordlig kurs, bjöd på fin halvvindssegling. På kvällen hann jag med två kulörtvättar och en vittvätt. Jag var mycket nöjd.

Idag lördag har inte mycket hänt. Jag har skrivit på bloggen, handlat mat och varit uppe i masttoppen på Fragancia och justerat vindriktningsgivaren och VHF-antennen. De hade vid något tillfälle kört in i några wirar, som hängde ut över vattnet och lyckats demontera vindinstrumentet och bockat vindriktningsgivaren och VHF-antennen! Det finns inga gränser för vad, som kan hända i en båt.

27 juli - 3 aug. Oban - Craobh Haven - Crinan Canal - Bangor - Ardglass - Dublin

Klicka för att se en större version!

Vi har i huvudsak haft fint, varmt väder, dock mot slutet av perioden sämre med regn tidvis och lite dimmigt ute på havet. Det har varit vindfattigt och därmed mycket motorgång.
På den sociala sidan har det druckits drinkar och ätits middagar samt spelats plump (kortspel).  De entusiastiska utropen om hur vackert allting är, har avtagit något.

Onsdag 27 juli lämnade vi Oban och gick söderut genom Kerrerasundet. Solen sken och vattnet låg spegelblankt. En säl tittade upp. Det kändes fint. I Craobh Haven, där vi gjorde ett kort uppehåll, köpte jag en ny pump till toaletten (Twist´n lock). Tyvärr har jag fått in vatten via toaletten flera gånger p g a att jag glömt ställa om en liten spak. Den nya pumpen skall vara säkrare än den gamla.

Efter den första slussen i Crinan Canal förtöjde vi i slussdammen. Gantika och Fresia hade hoppat över Craobh Haven och låg nu mitt i kanalen, dit jag cyklade i värmen. De bjöd på bad i en liten insjö intill kanalen.

På torsdagen klarade vi av 13 slussar, 8 timmar dieselavgaser, stor energiförbrukning och tidvis viss stress. Som kompensation fick vi en säkrare färdväg och vackra vyer och kan säga att vi har gått genom Crinan Canal i Skottland. Björn och Kerstin, gäster på Doublefun, öppnade och stängde slussar, tog emot och lämnade tillbaka förtöjningslinor. Mitt jobb bestod i att köra in i och ut ur slussarna och se till att förtöjningslinorna i för och akter var lagom spända. Slussarna rymde, förutom första och sista slussarna, endast två båtar. Paula slussade med Doublefun. Det gick bra. Vi övernattade i slussdammen före sista slussen.



När vi skulle köra in i kanalens sista sluss på fredagen, inträffade ett litet "missöde". Evelina försökte efter diverse manövrer köra in på tvären i slussen. Eftersom det var för trångt försökte Evelinas skeppare att göra infarten till slussen bredare genom att upprepade gånger köra in i betongkajerna med för och akter. Han tvingades till slut att inse att det inte gick och gjorde till slut som vi andra, gick in i längsled med båten. Skadorna blev minimala, både på kajen och båten.



Fragancia i kanalen

Vi hade bestämt att vi skulle gå till Campbeltown på fredagen. Under seglingen ändrades detta (i en VHF-konferens) till att vi istället skulle gå direkt till Bangor. Jag tvingades till att fylla i diesel från reservdunken. Det gick bra eftersom det var lugnt. Motorgång i 80 nm är inte roligt och vi hade dagen därpå ett skepparmöte, där vi kom överens om att vid VHF-konferenser måste det bekräftas att alla är med redan från början i diskussionen.

Bangors marina

Eftermiddagen och kvällen var fin med sol, lagom värme och fina dofter när Skottland försvann bakom oss. Strax före 22 var jag framme i Bangors jättelika marina som andra båt efter Fragancia. Efter att ha tagit emot den sista båten, kunde jag krypa till kojs 00:30.

Lördagen fylldes med vardagssysslor, jag checkade in (300 kr per dygn), tankade bränsle, spolade av båten, cyklade och köpte bröd, cyklade en rundtur osv. Bangor är troligen en vanlig nordirländsk stad utan något speciellt utmärkande. Den ligger förståss vid havet och det går en mycket fin cykel- och gångväg miltals längs kusten mot Holywood och Belfast. Cykelvägar saknas annars helt, som jag tidigare nämnt. Bilfria centrum verkar också vara ett okänt fenomen. Biltrafiken är mycket dominerande och störande.

De andra besättningarna åkte in till Belfast med tåget. Jag avstod och fick bekräftat att jag inte hade missat något. Istället cyklade jag på söndagen till min favoritbutik, Tesco. Tesco fanns även i Skottland. Utbudet i deras butiker är stort, ungefär som hos ICA Maxi. Personalen är mycket vänlig och lättillgänglig. Hoppas att de etablerar sig i Sverige!

För att få medström på måndagens segling till Ardglass, startade vi (Gantika och Paula) redan vid 6-tiden på morgonen. Jag hade toppfarter på över 9 knop och snittet låg nära 8 knop. Kusten mellan Bangor och Ardglass är låg med små samhällen här och var, jordbrukslandskap och skrovliga klippstränder, som man helst inte skall stranda på.

En vanlig dag på Irland

På kvällen bjöd Doublefun alla på drinkar och jag åt middag hos Gantika och senare på kvällen kom Fragancia och Evelina och spelade plump hos Paula. En socialt maximerad kväll!

Igår, tisdag 2 augusti, startade Paula och Gantika vid 6-tiden i vanlig ordning. Frukosten åt jag efter avgång. Det var tur att vi kom iväg så tidigt. Några båtar fastnade när de skulle ut ur hamnen p g a vattenbrist. Till slut kunde de baxa sig ut. Några timmars fin segling blev det innan vinden avtog och motorn måste slås på. Enligt programmet skulle vi gå till en hamn inne i centrum av Dublin. Det hade dagen innan ändrats till att vi skulle gå till en marina strax utanför Dublin. Efter en VHF-konferens ändrades beslutet tillbaka till hamnen inne i Dublin. När vi kom fram visade det sig att hamnen inte existerade längre. Nu ligger vi i en marina, som ligger så nära centrum man kan komma. Läget är kanske inte så trivsamt mitt i den stora hamnen men här finns all service inkl gratis åtkomst till Internet.

Jag har gjort en första cykeltur in till centrum. Mycket trafik, nästan inga gågator, ett fåtal cykelbanor och en stor andel unga människor är några intryck jag fick. Där fanns också trånga gågator med äldre bebyggelse, många pubar och restauranger och mängder av promenerande människor.

Idag är det onsdag 3 augusti och jag har gjort en ny tur i Dublin och konstaterat att det visst finns en massa gågator med ett stort utbud av butiker. Även antalet människor är stort. Det är svårt att ta sig fram med cykel på gågatorna. Fina parker finns det också. Att hitta hem visade sig också vara svårt. När jag frågat efter floden ett antal gånger, hamnade jag flera gånger vid en kanal istället för floden Liffey, som jag inte visste namnet på.

Imorgon far vi på busstur ut på landet och i övermorgon skall vi enligt programmet segla vidare söderut längs irländska kusten.