14 - 19 augusti. Falmouth - Plymouth - Brixham - Weymouth - Cowes, 175 nm

Falmoth "riviera"-sidan

Besöket i Falmouth avslutade jag, söndag 14 augusti, med en fin cykeltur över till Falmouths "riviera"-sida med lyxhotell, badstränder och t o m badande. Utefter havet fanns fina promenadstigar.



Falmoth "riviera"-sidan



Det blev en fin halvvindssegling på eftermiddagen till Plymouth med bra fart, soligt och varmt väder. De övriga båtarna stannade en dag till i Falmouth.




Hård, blöt kryss och deltagare -89

 

På måndagen gjorde jag per cykel en stadsrundtur i Plymouth och återupplivade gamla minnen. 1989 deltog vi i Fastnet Race och gick i mål i Plymouth. För att hedra de nu åldrade deltagarna 1989 bifogas några foton. Fotona är skannade från pappersbilder, därav den sämre kvaliteten.

Årets Fastnet Race startade 14 augusti och de första båtarna gick i mål 16 augusti. Alla marinor närmast staden var p g a kappseglingen stängda för besökande båtar. Jag fick en av de sista platserna. Övriga eskaderbåtar fick gå till en marina utanför staden.


Fastnet -89 var blöt



Efter ca 200 timmars motorgång tvingade jag mig att byta olja på måndagseftermiddagen. Varje gång svär jag ve och förbannelse över båt- och motorkonstruktörer som placerar servicedelar på motorn nästintill oåtkomliga.



Tisdag 16 augusti började med mulet, dimma, regn och en SV-vind på 8-10 m/s. Jag startade 05:45 för att få maximal medström. Det började med bidevindssegling för att senare övergå till halvvind. Sjön gick ganska grov och en överbrytande sjö dränkte nästan mig och blötte ner ordentligt i salongen. Jag hade glömt att stänga en skylight. 40 nm avverkades på 5 timmar, 8 knop i snitt, vilket är den snabbaste segling jag kan komma ihåg att jag har gjort. Framme i Brixham hade vädret blivit vackert. Brixham är en trevlig stad och besöks därmed av många turister. Många av dem stod längs kajerna och fiskade krabbor tillsammans med sina barn.



Brixham



På onsdag var det så dags att passera det fruktade Portland Bill Race. Ett race orsakas av tidvattenströmmarna och kan innehålla överbrytande sjöar, virvlar och naturligtvis kraftiga strömmar. Om vinden och vågorna går emot strömmarna kan det bli rikigt farligt. Portland Bill Race är extra farligt eftersom här möts två tidvattenströmmar. Vi hade studerat strömkartorna noga och kommit fram till att bästa tiden att passera vore omkring kl 13. Genom att starta kl 06 i medström borde vi hinna avverka de 40 nm fram till racet före kl 13. Jag var tvungen att använda både motor och segel och kunde omkring 13:30 passera rätt igenom "racet", som vid den här tidpunkten inte var något race. Vid kappseglingen 1989 fastnade vi i ett riktigt race och fick en mycket obehaglig upplevelse. Båten åkte berg-och-dalbana och vi kunde inget göra annat än vänta till dess att vi drivit ut ur racet. Hade vi startat motorn hade vi blivit diskvalificerade.

Förtöjning i Weymouth

Framme i Weymouth pågick en karneval med enorma mängder människor på stränderna och gatorna. På eftermiddagen var det flyguppvisning med Red Arrows från Royal Air Force och på kvällen var det stort fyrverkeri. Hamnen var fullpackade av båtar. Paula låg i en packe med 6 båtar utanpå varandra. Det kändes ostadigt och innebar mycket klättrande över andra båtar.


Karneval i Weymouth



Väderleksutsikterna för torsdag 18 augusti såg bra ut med ca max 7 m/s, dock rätt emot. På torsdag morgon regnade det och Clas, eskaderledaren, undrade vid ett besök hos Paula och Fresia, som låg bredvid varandra, om vi skulle stanna. Det tyckte vi inte och beslutet blev att vi gav oss av. Det börjad illa. Fresia, utanpå Paula, kom iväg utan problem. När jag skulle ge mig av försökte jag väcka besättningen i båten innanför för att få hjälp. Det lyckade inte och jag tänkte att det här skall jag väl klara själv. Efter att ha släppt förtöjningen i fören svängde fören ut mycket snabbare än jag hade räknat med. Jag fick inte loss förtöjningarna i aktern tillräckligt snabbt och började snabbt att driva sidledes mot båtarna i traven akter om mig. Vad göra? Jag struntade i den kvarvarande förtöjningen, släppte den i min båt och drog på gas. I full fart träffade jag ankare, vindroder och flaggstång på tre båtar. En snabbt övergående smärta istället för ett utdraget lidande om jag hamnat liggande med sidan mot de andra båtarna.

Efter att ha snurrat runt en stund fick jag, via VHF, kontakt med Clas, som fortfarand var kvar, och bad honom att gå över till de drabbade båtarna för ge dem mina kontaktuppgifter. Det visade sig dock att de hade klarat sig utan skador, bortsett från en kraschad flaggstång, och ingen var intresserad av mina uppgifter. På min båt blev pushpit på styrbords sida (staket av rostfria rör i aktern) ordentligt tillbucklat och måste troligen bytas. Även fribordet (båtsidan) fick några ordentliga repor.

När vi kom ut ur hamnen, jag ordentligt tilltufsad, visade det sig att vindprognosen var alldeles åt skogen. Det blåste småspik, 12 m/s rätt emot och regnet vräkte ned. Att vända och gå tillbaka och förtöja i oredan inne i hamnen var otänkbart. Det blev nog eskaderns värsta dag. 10 - 13 m/s rätt emot hela dagen och vi skulle dessutom passera ett par besvärliga race, St Alban´s Head och Anvil Point. Innan man passerar sådana här race, läser man noga på i bibeln, Reeds Nautical Almanac. Vid St Alban´s Head kunde man passera nära land och det fungerade bra. Den metoden fungerade inte så bra vid Anvil Point och jag hamnade mitt i racet. Branta, höga, korta överbrytande vågor, som vräkte in över båten och fritt fall efter passagen av de höga vågorna med påföljande fruktansvärda smällar när man landade. Inredningen i båten skakade våldsamt och sitter den fortfarande kvar så är det ett under.

En tröst i eländet var att vi hade medström, som beräknat, hela dagen.



Väl framme i Cowes tilltog vinden med byar upp till 16 m/s, som dessutom blåste rätt in i hamnen. Ovanpå allting en intensiv färjetrafik in och ut ur hamnen och många fritidsbåtar, som ville komma in i skydd. Stora 60-fotsbåtar, som låg längs med bryggorna på utsidan, åkte upp och ned som leksaksbåtar. Det var en skrämmande syn. Hur skulle man kunna ta sig in här utan att skada båten? Fresia och Doublefun gick in i den oroliga hamnen.



Cowes ligger i en flodmynning. Jag såg att det längre in såg lugnare ut och gick dit för att förbereda förtöjningar och vänta på att få hjälp vid förtöjningen. När jag kommit runt flodkröken blev det plötsligt alldeles lugnt och här fanns dessutom en fin marina. Här stannar jag, tänkte jag. Inga fler chansningar idag! Sagt och gjort, jag förtöjde utan problem. På eftermiddagen dusch i så fina duschar att man inte ville gå därifrån och sedan en fin hamburgare på marinans restaurang. En svår dag på jobbet var slut!



Förmiddagskaffe i Cowes

Idag fredag har det som vanligt blivit en cykeltur i Cowes och omgivningarna i ett strålande väder! Allt är så fint när solen skiner och det är lagomt varmt. Jag har även här återupplivat gamla minnen från Fastnet Race -89. Övriga eskaderbåtar ligger i samma marina som vi låg i. Där plockade vi 1989 upp båten med marinans fina travellift. Vi hade nämligen tappat propellern i Nordsjön. Vi var tvungna att segla in i hamnen på natten. Att vi klarade det var vi stolta över. På morgonen därpå lyftes vi upp på land och där låg båten i en vecka väntandes på sin propeller. Men det är en annan historia.