9 - 14 september. Borkum - Langeoog - Cuxhaven - Rendsburg (Kielkanalen) - Heiligenhafen, 150 nm

Jag har glömt att skriva om pråmarna på de holländska kanalerna, dessa snabba vidunder, som nästan går under vattenytan och därmed syns väldigt dåligt. Längst bak på pråmarna står alltid en eller två bilar parkerade. Pråmen har egen kran för att lyfta iland bilen. I aktern och ibland även i fören finns bostaden, som ofta ser ut att vara både stor och fint inredd. På kommandobryggan sitter skepparen i länsstol med händerna bakom nacken och styr. Hela familjen verkar finnas ombord. Hur skolgången för barnen ordnas måste undersökas. Att bromsa, få fart på samt väja med en pråm är en synnerligen långsam process. De försöker för övrigt inte att väja, är man i vägen blir man nerkörd i gyttjan.

Det senare var vad, som höll på att hända mig. Jag hade uppsikt framåt och låg på rätt sida i kanalen när jag på tre meters avstånd i ögonvrån upptäcker en ofantlig plåtsida, som kommer upp bakifrån på min styrbordssida. Panik! Jag kastade mig på standby-knappen för autopiloten och lyckades i sista sekund styra undan. Pråmskepparen kom ut ur styrhytten arg som ett bi och pekade på ögonen. Naturligtvis skulle jag ha haft uppsikt även bakåt, men han kunde väl ha signalerat! Även andra båtar i eskadern fick närkontakt av tredje graden med den här pråmen.

Fredag 9 september vid 6-tiden  kunde vi äntligen lämna den usla hamnen i Borkum bakom oss. Nu gällde det att komma fram till Langeoog innan det blev för lite vatten under kölen. Vädret var mulet, grått, varmt och med svaga vindar. Det blev motorsegling. På avstånd kunde vi se hur vågorna bröt över Borkum Riff. Halv tre var jag framme vid hamnen och lyckades köra fast i sanden fyra gånger innan Doublefun kom fram och kunde visa den rätta vägen in. Fragancia körde också fast och måste bogseras loss. Efter att ha förtöjt provisoriskt kunde vi på kvällen, när det var högvatten, flytta till de rätta bryggorna. Vid lågvattnet senare på natten stod vi fast förankrade i gyttjan.

På Langeoog är bilar inte tillåtna, Där tar man sig fram gående, springande, cyklande, åkandes hästdragen buss eller eldrivet tåg. Endast ett fåtal eldrivna nyttofordon syntes till. Det riktigt märkliga är att det finns en stad i Nynäshamns storlek på ön, där det alltså inte finns en enda bil! Ön verkar vara ett riktigt turistghetto. Kanske finns det permanentboende som pendlar till fastlandet med tåg och färja. Sandstränderna är som på den övriga delen av kusten oändliga.

Min dieseltank visade rött och jag var i omedelbart behov av påfyllning. Någon sjömack finns inte på Langeoog. Den snälle hamnkaptenen, som skulle in till fastlandet, tog med sig tre dunkar och fyllde dem. Att fylla bränsle från dunk är ett riktigt skitgöra. Innan man är klar har man diesel på däck och kläder.

På lördagen var det riktigt kortbyxeväder och vi fick en fin halv-/bidevindssegling fram till Elbe. Tyvärr är det inte alltid lätt att räkna rätt på strömmarna. Strömuppgifterna i de digitala sjökorten stämmer inte heller alltid. Istället för den beräknade medströmmen fick vi nu istället en kraftig motström, som gjorde att vi avbröt seglingen i Cuxhaven istället för Brunsbüttel.

Även söndag 11 september bjöd på kortbyxeväder med fin segling fram till Brunsbüttel. Slussningen gick bra och vi kunde sedan tuffa på fram till Rendsburg utan någon dramatik. Kielkanalen är enligt min uppfattning en riktigt trist kanal. Man ser i stort sett ingenting annat än kanalstrandens vallar och ett fåtal människor, som promenerar, cyklar eller springer. De flesta hejar gärna.

Rendsburg blev enbart en natthamn för min del. Finalen i boule, som jag missade, spelades här och Fresia vann.

Efter tidig start på måndag morgon, motorgång fram till slussen i Kiel och slussning utan missöden, kunde vi vid halv elvatiden sätta segel i friska halv-/slörvindar och tät trafik i Kieler Förde. Vinden ökade så småningom till kulingstyrka och de, som hade hissat storsegel revade. Med visst besvär kunde vi bärga seglen utanför Heiligenhafen vid tretiden. Tilläggningen mellan pålarna blev i den hårda vinden inte helt utan missöden, dock utan skador.

På kvällen åt vi en prima torskmiddag på restaurang. En 1-kilos hel torsk per person med pepparot, vispgrädde, smält smör och potatis var mättande. En stor portion glass med vispgrädde och varm hallonsylt gick dock ner. Det blev en nia på den 10-gradiga skalan.
Igår tisdag och även idag har blivit liggedagar p g a kulingvarning. Heiligenhafen är en trevlig liten stad och ett turistghetto. Tiden har utnyttjats till sprit-, vin- och ölinköp och även för proviantering av nyttigare varor. Jag har passat på att kalklippa mig både på huvudet och i ansiktet. Det blev kallt. Imorgon skall vinden avta och vi går då troligen till Klintholm i Danmark.